Tack Max Eskilsson för detta tillfälle att ytterligare förtydliga min och BA:s ståndpunkter i fråga om vilken nivå den politiska debatten bör föras, och om varför det är direkt olämpligt att som politiker försöka detaljstyra sjukvården.

Den 13/5 skrev Mia Frisk (KD) en insändare i JP gällande BA, där hon bl.a ställde sig frågande till varför undertecknad inte tycker att politiker ska besluta om enskilda behandlingar vid specifika diagnoser. Upprinnelsen till Mias text är att jag vid upprepade tillfällen manat till försiktighet under debatten, exempelvis när Mia Frisk själv stått i talarstolen och pläderat för att fatta beslut om vilket specifikt läkemedel som bör ges som behandling vid allergiska besvär.

För det stora flertalet torde det vara uppenbart varför det är olämpligt att politiker beslutar om enskilda patientgruppers exakta behandlingar. Men när nu ändå frågan lyfts både av KD:s regionråd och av JP:s ledarsida, kommer här en lista med anledningar: För det första är det olämpligt att lekmän fattar beslut om medicinsk behandling – det är därför både läkaryrket och andra vårdprofessioner har legitimationskrav. För det andra är risken överhängande att politiska beslut snabbt blir inaktuella efterhand som den medicinska utvecklingen går framåt, och det är därför olämpligt att binda verksamheten vid beslut som snabbt blir daterade och kanske redan imorgon anses inaktuell eller felaktig. För det tredje är det olämpligt att ”mikrostyra” en stor och mycket komplex verksamhet, såsom sjukvården. Det vi som politiker borde göra är att lita på att våra kompetenta medarbetare, som har detaljkunskap inom sina respektive fält, fattar kloka och patientsäkra beslut för sina patienter och för utvecklingen av den egna delen av verksamheten. Därför bör vi som politiker inrikta oss på att fatta beslut om ramarna för verksamheten, och principbeslut om dess inriktning, men aldrig om specifika detaljer i t.ex en patients val av läkemedel.

Enligt ledarsidan var Mia Frisks påstående om att undertecknad ”inte har några problem att själv vara långt ner i verksamheten som förtroendevald” motiverat. Dock saknas exempel helt. Här blir både Mia Frisk och ledarskribenten svaret skyldig – återkom med konkreta exempel på detta, så ska jag bemöta kritiken. I annat fall kan jag bara konstatera att uttalandet är både osakligt och grundlöst.

På samma sätt förhåller det sig med den retoriska frågan om ”Vem BA egentligen företräder?”; självklart företräder BA sina väljare, och vi arbetar regionpolitiskt med målet att säkerställa en säker och högkvalitativ vård till hela regionens befolkning. Men vad Mia Frisk inte tycks förstå är att våra invånare får säkrast vård om behandlingsvalet görs av våra kompetenta medarbetare i vården, än av fritidspolitiker i regionfullmäktige…

I min replik till Mia Frisk försökte jag vara tydlig med att politikens uppgift bör vara att besluta om ramar och principiella inriktningar, men inte detaljer. Eftersom även Max i sin ledare tycker att det är en märklig ståndpunkt, och jämför det med både kollektivtrafik och matservering. Så låt oss då använda just ett av dessa exempel, maten, för att bringa klarhet: Politiken kan och bör fatta inriktningsbeslut, såsom t.ex att regionens restauranger i huvudsak ska använda närproducerade råvaror. Däremot är det inte regionfullmäktiges uppgift att besluta om att matsalen på Ryhov ska servera kåldolmar varannan onsdag. På samma sätt förhåller det sig med vården – politikens roll är att fatta principbeslut och ramar åt verksamheten, men knappast att besluta om enskilda behandlingar.

Avslutningsvis framkastar ledarskribenten att ”BA borde vara ödmjukt”, och såväl Mia Frisk som Max nämner ”elitism”. På det svarar jag att BA, som utgörs av legitimerad vårdpersonal med stor insikt i vården, trots sin medicinska fackkompetens är just det – ödmjuka inför att sjukvården är för stor och komplex för att vare sig vi, Mia Frisk eller andra regionpolitiker ska lägga sig i detaljfrågor om specifika behandlingsval. De besluten bör vi lämna åt professionen inom respektive specialitet. BA:s förtroendevalda har, som sjukvårdspersonal, tillräcklig förståelse för komplexiteten i vården för att inse att vi måste vara ödmjuka i rollen som beslutsfattare.

Elitism vore att stå i talarstolen och hävda att ”tack vare min kompetens som läkare vet jag att vi bör besluta om behandlingen X”. Men BA:s hållning är alltså precis den motsatta, att vi förordar att vi som politiker tar ett steg tillbaka från detaljstyrningen. Hur är det elitism? Och vad ska vi kalla Mia Frisks hållning, som i egenskap av regionråd och makthavare vill fatta detaljerade beslut om människors liv och hälsa helt utan att besitta den formella kompetensen för uppgiften?

Martin Nedergaard-Hansen

Bevara Akutsjukhusen